Ludwig Wittgenstein: Tractatus logico-philosophicus

Följande inlägg bör ses som ett sätt att bortförklara min egen dumhet. 

Den större textmassan i Ludwig Wittgensteins filosofiska dokument Tractactus logico-philosophicus förstår jag inte. Den går över mitt huvud och förbi mitt förstånd. Att jag ändå har plockat fram den från bokhyllan då och då beror på att jag har hittat ett sätt att läsa den som funkar för mig: jag närmar mig den så som jag närmar mig en dikt.

Till min hjälp har jag främst William Blake, och då i synnerhet hans Proverbs of Hell. Jag tycker mig nämligen se beröringspunkter mellan Blakes dunkla ordspråk och Wittgensteins satser, båda har en poetiskt genomträngande ton och en lakonisk-logisk språkdräkt.
För att ställa de bredvid varandra:

Wittgenstein
- Den antyder vad som inte kan sägas genom att klart framställa vad som kan sägas
- Gränserna för mitt språk innebär gränserna för min värld
- Världen är allt som är fallet
Blake
- Every thing possible to be believ'd is an image of truth
- A fool sees not the same tree that a wise man sees
- One thought fills immensity

Call me crazy, men jag får väldigt liknande läsupplevelser från dessa två vitt skilda författare.

Blake som en ingång till Wittgenstein fungerar dock bara till en punkt, och det är när den senare verkligen går in i den logisk-filosofiska texten. Hur kan en t.ex. få en poetisk läsupplevelse av följande sats:

5.531    Jag skriver alltså inte "f(a, b) . a = b" utan "f(a, a)" (eller "f(b, b)"). Och inte "f(a, b) .  ~a = b ", utan "f(a, b)".

Det blir mao. mycket svårare att hitta någon njutning i detta, men jag har ändå hittat en någorlunda okej (nåja) nyckel till dessa satser också - de vetenskapliga poeterna. Vill säga poeter som använder sig av ett vetenskapligt språk i sin diktning. En av dessa som jag tycker mycket om är dansken Amalie Smith (tillgänglig för oss svenskar i ellerströms antologi Ung dansk poesi, 2015):

"I ett slutet system kommer entropin (energins spridning) bara eskalera"

Inger Christensen: alfabet

I sin essäsamling Hemlighetstillståndet skriver Inger Christensen - liksom i förbifarten - att "det var först efter att jag skrivit Alfabet, som jag fick mer detaljerade kunskaper om Fibonaccis talserie, huvudsakligen från vänliga läsare som gjorde mig uppmärksam på att ett stort antal växter så att säga använder sig av Fibonaccis tal".
Tanken svindlar.

För att förklara: Christensens dikt alfabet är ett långt listande av saker som finns, ordnade alfabetiskt (där alltså den första dikten blir "“abrikostræerne findes, abrikostræerne findes”). Redan här börjar vi kanske märka av att Christensen är en systempoet, men hon går längre ändå: hela dikten är uppbyggd efter Fibonaccis talserie. Detta vill säga att en dikt består av lika många diktrader som de två föregående diktraderna. Första dikten är alltså en rad, andra dikten en, tredje dikten två, fjärde dikten tre, osv. Allt enligt den berömda sekvensen 0,1,1,2,3,5,8,13,21,34 [- - -].

Många vet nog att denna formel återfinns överallt i naturen, att den fungerar lite som en matematisk regel under vilken bl.a. blommor, snäckor och kottar ordnar sig. Såtillvida en inte är religiöst lagd så får en anta att detta ordnande är omedvetet, att det inte finns en vilja som gör att denna talserie återkommer i naturen. Saker faller som de gör pga en osynlig matematisk lag, osv osv.

För att då återgå till Christensens essä: hon skriver alltså att hon var omedveten om hur Fibonaccis sekvens återfanns i den naturliga världen. Och detta inför en bok hon skrivit som kan sägas vara en slags språklig skapelseberättelse. Denna skapelseberättelse, eller språkliga frammanande av världen har alltså utan författarens medvetna vilja ordnat sig under just denna dunkla, matematiska lag som styr över det hon skriver om. Hennes dikt blir på så sätt en del av naturen och naturen en del av dikten. Tanken svindlar som sagt, och kanske är det bäst att inte tänka för mycket på det. Kanske räcker det att läsa alfabet och förundras.