Sapfo: Samlade dikter

Ovanstående rubrik är deppig. Deppig, för jag kan inte göra ett inlägg om Sapfos samlade dikter, det kan ingen. Hennes samlade dikter är som de flesta vet försvunna, bortglömda och uppbrända.

Senaste året har jag tagit mig för att läsa ett par olika översättningar av de fragment som ännu återstår av Sapfo, och det är intressant att se hur olika översättare förhåller sig till det fragmentariska hos poeten från Lesbos.

Om vi börjar med Anne Carson, så säger hon: "Brackets are exciting!", vill säga att det finns något spännande i den försvunna text som ofta markeras med klaffar ( [- - -] ). Jag kan verkligen förstå detta förhållningssätt, det är kittlande för fantasin att tänka sig vad som en gång varit, och det är väldigt lockande att själv fylla i texten. Ibland kan en nästan ana hur en diktrad bör fortsätta, och det är nära nog så en känner sig som en arkeolog likaväl som en läsare.

I nästan motsatt riktning har Magnus William-Olsson & Vasilis Papageorgiou helt struntat i att markera den förlorade texten, med motivationen att den moderna läsaren att så pass van vid den post-moderna texten (som i sig kan vara väldigt fragmentarisk) att vi kan njuta av fragmenten så som de är. Och ibland blir det verkligen vackert:

"och det fanns varken någon
 eller något tempel
 där vi inte var
 ingen lund
 dans
 ljud"

Jesper Svenbro har i viss mån gått ett annat håll, och verkligen fokuserat på det som verkligen finns kvar. Hans fantastiska essäsamling Sapfo har lämnat oss rekommenderas verkligen till alla som vill nörda in sig på minsta lilla detalj om Sapfo.

För egen del så har jag svårt att förlika mig med något av dessa förhållningssätt, och det kopplar jag till något som jag för mig själv kallar min alexandriafobi. Tanken på en texts förgänglighet, vare sig det är genom brinnande bibliotek eller förskjutning ur litterär kanon, är för mig outhärdlig. För mig bör texter vara statiska och suveräna - att de kan försvinna eller glömmas bort skrämmer mig ur vettet. I min vardag har detta tagit nästan löjliga uttryck. När jag tar med mig mina böcker hemifrån så har jag dem t.ex. i en plastpåse, i en plastpåse, i en tygkasse, allt för att jag vill ha böckerna i ett "oförgängligt" skick. Blir det någon slitning på omslaget eller att bokryggen skamfilas så kan det mycket väl hända att jag köper mig ett nytt exemplar.
Jag förstår självklart hur fåfängt detta beteende är. Men det är som sagt en dum människas uttryck för en större fobi - att litteraturen ska urholkas. I modern tid så har denna stagnation visat sig bestå av sjunkande resultat i elevers läsförståelse, och jag darrar i pur skräck.

Ludwig Wittgenstein: Tractatus logico-philosophicus

Följande inlägg bör ses som ett sätt att bortförklara min egen dumhet. 

Den större textmassan i Ludwig Wittgensteins filosofiska dokument Tractactus logico-philosophicus förstår jag inte. Den går över mitt huvud och förbi mitt förstånd. Att jag ändå har plockat fram den från bokhyllan då och då beror på att jag har hittat ett sätt att läsa den som funkar för mig: jag närmar mig den så som jag närmar mig en dikt.

Till min hjälp har jag främst William Blake, och då i synnerhet hans Proverbs of Hell. Jag tycker mig nämligen se beröringspunkter mellan Blakes dunkla ordspråk och Wittgensteins satser, båda har en poetiskt genomträngande ton och en lakonisk-logisk språkdräkt.
För att ställa de bredvid varandra:

Wittgenstein
- Den antyder vad som inte kan sägas genom att klart framställa vad som kan sägas
- Gränserna för mitt språk innebär gränserna för min värld
- Världen är allt som är fallet
Blake
- Every thing possible to be believ'd is an image of truth
- A fool sees not the same tree that a wise man sees
- One thought fills immensity

Call me crazy, men jag får väldigt liknande läsupplevelser från dessa två vitt skilda författare.

Blake som en ingång till Wittgenstein fungerar dock bara till en punkt, och det är när den senare verkligen går in i den logisk-filosofiska texten. Hur kan en t.ex. få en poetisk läsupplevelse av följande sats:

5.531    Jag skriver alltså inte "f(a, b) . a = b" utan "f(a, a)" (eller "f(b, b)"). Och inte "f(a, b) .  ~a = b ", utan "f(a, b)".

Det blir mao. mycket svårare att hitta någon njutning i detta, men jag har ändå hittat en någorlunda okej (nåja) nyckel till dessa satser också - de vetenskapliga poeterna. Vill säga poeter som använder sig av ett vetenskapligt språk i sin diktning. En av dessa som jag tycker mycket om är dansken Amalie Smith (tillgänglig för oss svenskar i ellerströms antologi Ung dansk poesi, 2015):

"I ett slutet system kommer entropin (energins spridning) bara eskalera"

Inger Christensen: alfabet

I sin essäsamling Hemlighetstillståndet skriver Inger Christensen - liksom i förbifarten - att "det var först efter att jag skrivit Alfabet, som jag fick mer detaljerade kunskaper om Fibonaccis talserie, huvudsakligen från vänliga läsare som gjorde mig uppmärksam på att ett stort antal växter så att säga använder sig av Fibonaccis tal".
Tanken svindlar.

För att förklara: Christensens dikt alfabet är ett långt listande av saker som finns, ordnade alfabetiskt (där alltså den första dikten blir "“abrikostræerne findes, abrikostræerne findes”). Redan här börjar vi kanske märka av att Christensen är en systempoet, men hon går längre ändå: hela dikten är uppbyggd efter Fibonaccis talserie. Detta vill säga att en dikt består av lika många diktrader som de två föregående diktraderna. Första dikten är alltså en rad, andra dikten en, tredje dikten två, fjärde dikten tre, osv. Allt enligt den berömda sekvensen 0,1,1,2,3,5,8,13,21,34 [- - -].

Många vet nog att denna formel återfinns överallt i naturen, att den fungerar lite som en matematisk regel under vilken bl.a. blommor, snäckor och kottar ordnar sig. Såtillvida en inte är religiöst lagd så får en anta att detta ordnande är omedvetet, att det inte finns en vilja som gör att denna talserie återkommer i naturen. Saker faller som de gör pga en osynlig matematisk lag, osv osv.

För att då återgå till Christensens essä: hon skriver alltså att hon var omedveten om hur Fibonaccis sekvens återfanns i den naturliga världen. Och detta inför en bok hon skrivit som kan sägas vara en slags språklig skapelseberättelse. Denna skapelseberättelse, eller språkliga frammanande av världen har alltså utan författarens medvetna vilja ordnat sig under just denna dunkla, matematiska lag som styr över det hon skriver om. Hennes dikt blir på så sätt en del av naturen och naturen en del av dikten. Tanken svindlar som sagt, och kanske är det bäst att inte tänka för mycket på det. Kanske räcker det att läsa alfabet och förundras.