Följande inlägg bör ses som ett sätt att bortförklara min egen dumhet.
Den större textmassan i Ludwig Wittgensteins filosofiska dokument Tractactus logico-philosophicus förstår jag inte. Den går över mitt huvud och förbi mitt förstånd. Att jag ändå har plockat fram den från bokhyllan då och då beror på att jag har hittat ett sätt att läsa den som funkar för mig: jag närmar mig den så som jag närmar mig en dikt.
Till min hjälp har jag främst William Blake, och då i synnerhet hans Proverbs of Hell. Jag tycker mig nämligen se beröringspunkter mellan Blakes dunkla ordspråk och Wittgensteins satser, båda har en poetiskt genomträngande ton och en lakonisk-logisk språkdräkt.
För att ställa de bredvid varandra:
Wittgenstein
- Den antyder vad som inte kan sägas genom att klart framställa vad som kan sägas
- Gränserna för mitt språk innebär gränserna för min värld
- Världen är allt som är fallet
Blake
- Every thing possible to be believ'd is an image of truth
- A fool sees not the same tree that a wise man sees
- One thought fills immensity
Call me crazy, men jag får väldigt liknande läsupplevelser från dessa två vitt skilda författare.
Blake som en ingång till Wittgenstein fungerar dock bara till en punkt, och det är när den senare verkligen går in i den logisk-filosofiska texten. Hur kan en t.ex. få en poetisk läsupplevelse av följande sats:
5.531 Jag skriver alltså inte "f(a, b) . a = b" utan "f(a, a)" (eller "f(b, b)"). Och inte "f(a, b) .
~a = b ", utan "f(a, b)".
Det blir mao. mycket svårare att hitta någon njutning i detta, men jag har ändå hittat en någorlunda okej (nåja) nyckel till dessa satser också - de vetenskapliga poeterna. Vill säga poeter som använder sig av ett vetenskapligt språk i sin diktning. En av dessa som jag tycker mycket om är dansken Amalie Smith (tillgänglig för oss svenskar i ellerströms antologi Ung dansk poesi, 2015):
"I ett slutet system kommer entropin (energins spridning) bara eskalera"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar