Sapfo: Samlade dikter

Ovanstående rubrik är deppig. Deppig, för jag kan inte göra ett inlägg om Sapfos samlade dikter, det kan ingen. Hennes samlade dikter är som de flesta vet försvunna, bortglömda och uppbrända.

Senaste året har jag tagit mig för att läsa ett par olika översättningar av de fragment som ännu återstår av Sapfo, och det är intressant att se hur olika översättare förhåller sig till det fragmentariska hos poeten från Lesbos.

Om vi börjar med Anne Carson, så säger hon: "Brackets are exciting!", vill säga att det finns något spännande i den försvunna text som ofta markeras med klaffar ( [- - -] ). Jag kan verkligen förstå detta förhållningssätt, det är kittlande för fantasin att tänka sig vad som en gång varit, och det är väldigt lockande att själv fylla i texten. Ibland kan en nästan ana hur en diktrad bör fortsätta, och det är nära nog så en känner sig som en arkeolog likaväl som en läsare.

I nästan motsatt riktning har Magnus William-Olsson & Vasilis Papageorgiou helt struntat i att markera den förlorade texten, med motivationen att den moderna läsaren att så pass van vid den post-moderna texten (som i sig kan vara väldigt fragmentarisk) att vi kan njuta av fragmenten så som de är. Och ibland blir det verkligen vackert:

"och det fanns varken någon
 eller något tempel
 där vi inte var
 ingen lund
 dans
 ljud"

Jesper Svenbro har i viss mån gått ett annat håll, och verkligen fokuserat på det som verkligen finns kvar. Hans fantastiska essäsamling Sapfo har lämnat oss rekommenderas verkligen till alla som vill nörda in sig på minsta lilla detalj om Sapfo.

För egen del så har jag svårt att förlika mig med något av dessa förhållningssätt, och det kopplar jag till något som jag för mig själv kallar min alexandriafobi. Tanken på en texts förgänglighet, vare sig det är genom brinnande bibliotek eller förskjutning ur litterär kanon, är för mig outhärdlig. För mig bör texter vara statiska och suveräna - att de kan försvinna eller glömmas bort skrämmer mig ur vettet. I min vardag har detta tagit nästan löjliga uttryck. När jag tar med mig mina böcker hemifrån så har jag dem t.ex. i en plastpåse, i en plastpåse, i en tygkasse, allt för att jag vill ha böckerna i ett "oförgängligt" skick. Blir det någon slitning på omslaget eller att bokryggen skamfilas så kan det mycket väl hända att jag köper mig ett nytt exemplar.
Jag förstår självklart hur fåfängt detta beteende är. Men det är som sagt en dum människas uttryck för en större fobi - att litteraturen ska urholkas. I modern tid så har denna stagnation visat sig bestå av sjunkande resultat i elevers läsförståelse, och jag darrar i pur skräck.